Äntligen

Alltför länge har vi dragits med TV-program av B-karaktär. En massa onödigt som inte tillför oss någonting. Underhållning? Ja, det kan diskuteras - men det beror på förstås på vad gemene man är intresserad av. Tyvärr, blir vi intresserade av alltför "låga" program och jag är rädd för att människan en dag kommer att krackelera till ingenting.

Jag tittar sällan på TV av den anledningen att det inte finns något intressant att se. Idag ringde Com Hem igen och frågade varför jag sagt upp mina 8 Favoriter. Den unge pojkspolingen tyckte säket att jag var "nördig" - och det kanske jag är.

Det värsta är alla program som ska göra deltagarna till kändisar och man kan bli känd för vad som helst. Här behöv ingen kunskap och behöver inte visa prov på något överhuvudaget. Det räcker med att para sig i Tv på bästa sändningstid, eller bli så full så man inte vet vad som är upp eller ned. Det tycker jag är riktigt , riktigt dåligt. Ni som varit med några år kanske kommer ihåg ett program på Tv3 då en engelsman pudrade stjärten med talk och kunde fisa God save the Queen. Hög nivå va? Ja, jag klarar inte av det.

Talang-tv. Rätt kul underhållning om deltagarna verkligen är duktiga och för att delta behövs en hel del självinsikt. Det är oerhört tragiskt när man endast är ute efter att bli känd. För vad? Det är liksom en stor grej nuförtiden - att bli känd. Varför? Och för vad?

Idag såg jag ett klipp som jag först blev nervös inför och sedan blev jag så himla glad. Äntligen någon som inte är "stylad" utan bara gör det den är bra på. I detta klipp handlar det om en talangtävling i England. In kommer en 47-årig engelsk kvinna - direkt från 40-talet, ser det ut som, berättar för juryn att hon ska bli sångerska. Naturligtvis, och tyvärr, är det ingen som tror henne. Det hela känns både nervöst och pinsamt. Så börjar hon sjunga..

Jag misslyckades med att lägga upp själva framförandet - klicka Susan Boyle